Rewind • epilog

Mina föräldrar hade kommit till Stockholm för att hjälpa mig med Theo medan vi flyttade. Jag och Eric hade hittat det perfekta lilla huset en bit bort från vart vi bodde nu. Vi hade det hela tiden i tanken att vi båda skulle ha nära till jobbet och Theo till dagiset. Allting var som i en dröm. Fram tills stressen kom. Vi hade tusen saker att packa och ta hand om och högar med pappershandlingar att ta oss igenom. Eric hade nyligen flyttat in till lägenhetshuset vilket gjorde det lite jobbigare med alla pappersarbeten men Johans lilla trick med inbrottet visade sig hjälpa oss då vi skyllde på det och sa att ingen av oss kände oss säkra där vi bodde. Så jag antar att jag kan tacka honom för det, någonting bra gjorde han i slutändan...omedvetet.

"Vad säger du om att ta en paus ifrån allting en stund?" Eric hade för en stund sedan kommit tillbaka från huset och satt sig ner för att gå igenom några papper med mig.
"Vi hinner verkligen inte!"
"Dina föräldrar har ju så bra hand om Theo så jag tänkte vi kunde passa på och smita iväg från allting för en stund." Jag bet mig fundersamt i läppen. Hinner vi? Vi har ju så mycket att göra och mindre än en vecka på oss att bli klara med allting. "Jag vet att du vill älskling, så säg bara ja!"
"Okej då, men bara en liten stund!"
"Jag lovar!"

Jag öppnade dörren och möttes av Eric som hade klätt upp sig i en svart kostym med vit skjorta under kavajen. Trots att jag hade på mig en ljusblå ärmlös klänning som slutade strax ovanför knäna och var väldigt uppklädd så kände jag mig inte ens hälften så uppklädd som honom. Håret hade jag lockat och det två främsta slingorna höll jag upp där bak med hjälp av hårnålar och en blå rosett. Jag tog på mig mina vita ballerinas och vi ropade hej då till mina föräldrar och Theo innan vi gick ut och satte oss i bilen. Hela vägen dit gav han mig den ena komplimangen efter den andra som fick mig att rodna.

"Hur ska det här vara en paus från allting?" Vi hade kört upp på uppfarten till vårt nya hus och jag förstod ingenting längre. Vad gjorde vi här? Eric verkade lite nervös men harklade sig snabbt och svarade,
"Vänta här, jag har bara en liten snabb grej att ordna, jag ropar på dig att komma in när jag är klar!" Jag hann inte ens svara innan han hoppade ur bilen och joggade in. Jag satt förvirrat kvar. Vad är det här om egentligen?

"Elsa?" I brist på annat hade jag gått ur bilen och gick fram och tillbaka framför den. Nu stannade jag upp när jag hörde Eric ropa på mig och gick mot dörren. "Du kan komma in nu." Jag tryckte ner handtaget och dörren åkte tyst upp. Så fort jag steg in i hallen tappade jag hackan. Längs hela hallen var var det värmeljus tända och rosblad spridda. När jag tog mig ur den största delen av chocken gick jag längs med ljusen och kom in till vardagsrummet. Ljusen ledde till ett hjärta av ljus. I hjärtat låg det en ros, en flaska vin och två fyllda vinglas. Jag bara gapade. Vad är det här? Bredvid den stod Eric på ett knä och höll upp en öppen ask i den ena handen med en ring i och med den andra handen tog han min.  Jag måste se så dum ut just nu...Stå här gapandes. Mina knän kändes som om de skulle ge vika när som helst. Drömmer jag nu? I så fall, snälla väck mig inte! "Elsa, jag vet att allt mellan oss har gått så otroligt snabbt men jag älskar dig mer än något annat! Jag älskar dig mer än vad Mr Potatohead älskar Mrs Potatohead och då vet du precis hur mycket det är!" Jag nickade och fnittrade nervöst åt hans jämförelse. "Jag antar att du har räknat ut vad det är jag ska fråga dig nu...Elsa, det vore en ära för mig om du skulle vilja spendera resten av ditt liv med mig, vill du gifta dig med mig?" Tårarna som jag hade försökt hålla tillbaka, trillade nu ner för mina kinder och jag nickade snabbt,
"Ja!" Han satte ringen på mitt finger och jag lovade mig själv att den skulle sitta där för alltid, han reste sig upp och vi möttes i en kyss.

______________________________________________________________

AN: SLUT! Bittersweet verkligen men nu är det slut! Eftersom jag har haft olyckliga slut på de flesta av novellerna så bestämde jag mig för en lite mer cliché den här gången! Tack så mycket för att ni har läst den och för att ni har varit mina underabara små ninja läsare! 

Jag vet inte riktigt när jag kommer skriva nästa novell men det kanske dröjer ett bra tag och då kommer det antagligen vara en One Direction men tills att jag har fått en riktig smashing idé så lär jag inte publicera något. Tack ännu en gång! X

Rewind • del 50

Med laptopen i knäet satt jag på golvet i vardagsrummet, lutandes mot soffan och bläddrade igenom alla bilder vi hade tagit under helgen. Nu när vi hade kommit hem igen kunde jag äntligen andas ut och säga att det gick bra. Nå ja, största delen utav helgen i alla fall.

Morgonen efter mitt samtal med Theos farmor, gick vi ut på en lång promenad där Eric och Theo fick se staden jag var uppvuxen i. Jag träffade på en gammal klasskompis som gav mig och Theo en elak blick innan hon gick över vägen för att fortsätta på andra sidan. Som om hon inte kunde gå förbi oss. Löjligt! Senare den kvällen tog mina föräldrar hand om Theo så att jag, Eric och min bror gick ut på kvällen. Det var riktigt länge sedan för mig. Fem år för att vara exakt. Där hade en hel del bilder tagits som jag var tvungen att radera eftersom de var så suddiga. Vi hade haft en riktigt rolig kväll där min bror och Eric kunde lära känna varandra och efter att ha lekt över beskyddande och förhört Eric om allt möjligt så erkände Max att han gillade honom och jag kunde äntligen slappna av. Drink efter drink köptes in och till slut fick vi gå hemåt eftersom jag inte ville bli för full. Inte för att Theo skulle vara vaken nu men tänk om han hade varit det? Vad för sorts förebild hade jag varit då?

Den sista bilden som kom  upp satt jag och stirrade på länge. Nästan alldeles för länge för att det skulle anses normalt men jag kunde inte låta bli för den var så...vacker! Ljuset, bakgrunden...han...allt var perfekt i den. Jag bestämde mig för att göra ett litet collage där jag satte ihop bilder på oss allihop från helgen och andra småbilder för att fylla tomheten helt enkelt och så sattes den som bakgrundsbild. Perfekt! En bild på Eric och Theo där de går på en gräsplätt, fördes över till telefonen och blev en bakgrundsbild där. De var med ryggen mot kameran och Theo höll en boll under armen och med hans fria hand höll han Erics. Jag hade gått bakom dem med mina föräldrar och Max och kunde inte riktigt låta bli att ta ett kort. 

Ett par snabba knackningar hördes på dörren och jag såg Theo rusa mot den för att öppna. Medan jag stängde ner skärmen och la undan datorn ropade Theo att det var Eric och det tog bara några sekunder innan de kom in i rummet. Eric med Theo på axlarna fick ducka lite för att inte Theo skulle slå i sig i dörren. "Hej!" Han hälsade tillbaka med en kyss som fick Theo att ge ifrån sig ett äcklat läte och hålla händerna för ögonen. Vi satte oss ner i soffan och Eric såg lite allvarligare på mig. 

"Jag har tänkt på en sak väldigt länge och kände att det var dags att fråga nu."

"Okej, vad är det?"

"Ni behöver inte svara direkt, tänk på saken om det behövs, det är ett stort steg och det är jag medveten om."

"Vad är det Eric?"

"Allt mellan oss har gått så bra nu, visst vi har haft toppar och dalar och allt vad det nu heter men vem har inte det? Så jag tänkte att...eh...ja...att...det kanske var dags att flytta in tillsammans?" Jag tappade hakan. "Vi kan köpa ett litet hus och göra precis vad vi vill med den och vi behöver inte stressa med att hitta något heller så att när vi väl hittar det så är det perfekt och vi kommer då direkt veta om det passar oss eller inte, vad säger ni?" Jag såg på Theo som nu hade hoppat ner från Erics axlar och ställt sig på soffan bredvid honom.

"Vad säger du Theo? Vill du bo med Eric?" Han log ett stort leende och klappade glatt.

"Ja mamma, vi kan flytta nu! Ska vi flytta nu?! Får alla leksaker flytta med?!" 

"Då ska vi flytta ihop!" Log jag och jag tror inte jag har sett Eric se så lättad ut någonsin förut. "Och självklart får dina leksaker flytta med men vi ska inte det riktigt än." Fnissade jag och Theo damp ner i soffan mellan oss två.

"Kan vi kolla på Toy Story nu då?" Jag och Eric skrattade åt hur lätt han hade kunnat byta samtalsämne men vi båda nickade och höll med. Vilket bättre sätt finns det att fira det här på än med Toy Story?

______________________________________________________________

Ännu en del uppe och det här är faktiskt sista delen! Känns konstigt att skriva det men så är det! Nästa del som kommer upp är epilogen! Jag vet att jag har varit kass på att uppdatera under den här novellen och det ber jag om ursäkt för, jag har bara haft så mycket att göra som har kommit i vägen men nu har vi kommit till slutet i alla fall! Nästa stopp; epilogen! X

Rewind • del 49

Jag avslutade samtalet och vände blicken ner mot golvet. Nu då? Hur ska jag förklara det här för Theo? Varför blir allting jag gör så...fel? Jag hörde fotsteg in i rummet men såg inte upp. "Elsa?" Erics röst skar genom tystnaden i rummet. Jag hörde honom sätta sig ner bredvid mig och ur ögonvrån såg jag hur han studerade mig noga. "Mår du bra?" Jag nickade lite. "Vad sa dem?"
"Johans pappa avled för ungefär sju månader sedan."
"Jag...uhm..jag beklagar?" Jag nickade igen, hur svarar man på det egentligen?
"Hans mamma vill varken träffa mig eller Theo, hon var väldigt noga med att beskriva hur mycket vi hade förstört hennes familj och hon ville inte höra från oss igen."
"Vad ska du göra nu?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om vad jag ska säga till Theo, jag är inte bra på sådant här!"
"Vill du att jag ska prata med honom?"
"Nej, jag tror att han kommer vilja höra det från mig, men jag kommer inte klara av den där blicken av ren besvikelse som han kommer få."
"Jag kan prata med honom, få honom att förstå hur mycket du verkligen försökte." Det kanske inte vore så dumt ändå. Jag vet hur mycket Theo gillar Eric och han lyssnar alltid på honom.
"Okej, det kanske vore bäst så." Jag kände hans hand på min rygg röra sig sakta upp och ner i en tröstande gest. Jag förstår verkligen inte hur Eric orkar med mig ibland, alla problem jag har bara hopar sig över oss hela tiden.

Eric
Vad har jag gett mig in på? Hur ska jag förklara för en fyra åring att hans farmor inte vill höra av honom och ännu värre, att hans farfar har dött! Samtidigt så vet jag att jag aldrig skulle ha låtit Elsa ta det här samtalet eftersom jag såg hur rädd hon var inför det. Alltså var det bara att bita ihop, knacka på Elsas gamla sovrumsdörr och gå in till Theo där han satt och ritade vid hennes gamla skrivbord. "Tjenare grabben!"
"Hej, kom kolla vad jag ritar!" Jag gick fram till honom och han pekade från det ena strecket till det andra och några cirklar här och där medan han förklarade att det var eldsprutande drakar, stora monster, träd som brann och ett litet troll som gömde sig bakom en sten.
"Oj, vad läskiga dem drakarna är!"
"Ja, ser du hur stora dem är?"
"Enorma ju!" Okej, jag måste säga det nu. "Theo?"
"Mhm?"
"Din mamma pratade med dina farföräldrar," började jag. Han såg upp på mig.
"Jag vet, farmor vill inte träffa mig och farfar är borta." Jag såg förvånat på honom.
"Hur vet du det?"
"Jag hörde dig och mamma prata, jag ville visa henne en teckning men hon såg ledsen ut och ni pratade så jag hörde." Hur hade vi inte sett honom?
"Jag vill bara att du ska veta att hon verkligen försökte få din farmor att träffa er."
"Jag vet och jag vet att farmor inte gillar mig, farfar gör inte det heller men han är borta nu ändå."
"Är du arg eller ledsen?"
"Jag är ledsen för att mamma är ledsen." Den killen är verkligen speciell, hur kunde han ha en idiot till pappa och ändå vara så här? "Eric?"
"Ja?"
"Varför hatar farmor mig? Och farfar, han också." Åh nej, det här var jag inte beredd på! Hur ska jag svara på det? Vad säger man egentligen till ett så litet barn?
"Hon hatar inte dig, det gjorde inte han heller, de är bara lite arga på din mamma tror jag."
"Varför då? Hon är snäll!"
"Ja, men vissa människor ser inte det, jag vet inte varför men det finns vissa människor som väljer att se vad dem vill."
"Jag förstår inte?" Jag kanske borde ta det här på hans nivå.
"Du vet ju att Batman är snäll och bara vill hjälpa till eller hur?" Han nickade. "Men ibland blir det lite fel när Batman försöker hjälpa till och då blir massor med människor arga på honom och ser inte hur snäll han egentligen är."
"Så mamma är Batman?"
"Precis så ja!" Han satt tyst en stund med rynkad panna. Jag sa ingenting och lät honom tänka ut allt det här själv en stund. Det är väldigt mycket att ta in för att bara vara fyra år.
"Men då måste farmor vara jokern!" Jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Nja, jag hoppas att hon är lite lite snällare än jokern!" Han log lite och såg ner på sin teckning.
"Mamma är inte arg på mig va?"
"Nej det är klart!"
"Okej." Jag nickade och reste mig upp, det fanns ingenting mer jag kunde säga. När jag nästan var vid dörren ropade han på mig igen. "Eric?"
"Ja?"
"Min riktiga pappa är inte snäll, kan du vara min pappa istället?" Jag tappade hakan. Va? "Kan jag kalla dig pappa?" Sakta i backarna nu, vad händer?! En liten del av mig sa åt mig att lämna rummet nu på en gång och inte svara på den frågan men en ännu större del sa åt mig att jag redan såg honom som min son, det skulle bara bli lite mer...officiellt? I brist på ord nickade jag.
"Tack...pappa." Log han, hoppade ner från stolen och kom fram till mig för att krama mig. Jag lyfte upp honom och kramade om honom för att sedan sätta ner honom igen.
"Okej grabben, ska du fortsätta med din teckning nu så du kan visa den till alla andra?" Han nickade och sprang tillbaka till skrivbordet.

Så fort jag kom utanför dörren gick jag nästan rakt in i Elsa. "Så han får kalla dig för pappa nu?"
"Uhm ja..jag...eh..jag antar det?" Jag drog stressat handen igenom håret i brist på annat.
"Är det säkert att du tycker det är okej?" Jag nickade.
"Annars hade jag inte låtit honom göra det."
"Okej, du?" Hon pussade mig på kinden. "Tack för det du sa till honom, jag vet att det är fel att tjuvlyssna men jag kunde inte låta bli." Hon såg så skamsen ut att jag brast ut i skratt och drog in henne i en kram.

Rewind • del 48

Jag sitter på sängen i gästrummet och Eric står vid fönstret. "Så nu vill Theo träffa sin farmor och farfar och jag vet inte om jag klarar av att se dem igen men samtidigt så har han sin rätt att träffa dem, jag har hållit honom borta från alla släktingar alldeles för länge," avslutade jag mitt lilla tal och Eric rynkade lite på pannan.
"Alltså, han vill träffa skitstövelns föräldrar och du sa ja för att du känner att det är hans rätt?" Jag nickade.
"Ja, precis så." Han drog handen genom håret och såg upp på taket en stund innan han kollade på mig igen.
"Jag kan gå med er, när ni ska träffa dem menar jag."
"Nej det kan du inte!"
"Varför inte?"
"Hur ska jag presentera dig som min pojkvän till min ex pojkväns föräldrar? Dessutom var jag förlovad med deras son!" Jag betonade ordet 'förlovad' i hopp om att han skulle förstå vad jag menade.
"Det var fyra, fem år sedan, vem bryr sig? Han var en skitstövel ändå och jag tänker inte låta er träffa dem ensam, deras son måste ha fått hans beteende från någon som jag gissar på är hans föräldrar!" Det blev tyst i rummet och vi stirrade bara på varandra en stund. Väntade tills den andra skulle vända bort blicken eller säga något men inget utav det hände.

Han väntade på mitt svar och det var jag väl medveten om så det blev jag som bröt den tystnaden först. 

"Okej, men om det blir en konstig stämning så säg inte att jag inte varnade dig!" Hans leende sprack upp.

"Oroa dig inte, det ska jag inte göra!" Jag hoppade ner från sängen och sträckte på mig.

"Jag ska prata med min bror lite och sova sedan, vill du ha någonting innan jag går?" Frågade jag för att jag inte var helt säker på om han hittade runt riktigt än. Det ända svaret jag fick var att han tog ett försiktigt grepp om min arm och drog mig till sig, kysste mig och log.

"Nej, nu har jag allt." Jag knuffade till honom lite på axeln med ett leende och en lätt rodnad på mina kinder. Den lilla knuffen gjorde ingenting annat än att få honom att börja skratta. "Det krävs mer än en knuff för att få mig att flytta på mig eller få lite ont."

"Åh håll tyst!" Han skrattade och kysste mig igen.

"Godnatt min lilla svaga tjej."

"Sov gott min extremt muskulösa och starka kille." Ännu en kyss och jag lämnade rummet för att leta reda på min bror.

_______________________________________________________________

En kort och snabb uppdatering eftersom jag har dåligt samvete över att inte ha skrivit något på länge. Jag har verkligen inte haft tid och när jag väl har det så är jag helt slut och vill bara sova så den här gången får jag faktiskt skylla det på skolan och dem oändliga uppsatserna. Ändå så har inte statistiken sjunkit vilket betyder att ni mina små tysta ninja läsare fortfarande klickar er in hit så tack så mycket  för det! X

Rewind • del 47

Självklart fick jag och Eric inte dela rum. Det var en oskriven regel hos mina föräldrar så det sa ingen av oss någonting om när han tilldelades gästrummet. När jag kom in i mitt rum stod jag bara där och stirrade på allting en stund. Allt låg precis så som jag hade lämnat det. Ingenting hade rörts. Sängen, byrån, garderoben, skrivbordet och stolen. Till och med dekorationerna på fönsterbrädet stod kvar. Mer hann jag inte se för Theo trängde sig förbi mig i dörröppningen och sprang in för att hoppa upp på sängen. "Mormor sa att det här var ditt rum mamma."
"Ja det är det," log jag och satte mig bredvid honom på sängen.
"Fint."
"Tack, så vad tycker du? Om mormor, morfar, morbror, det här huset, ja, allt?"
"Dem är snälla, och huset är stort så man kan leka och springa överallt!" När han sa det sista så sträckte han ut armarna och såg upp i taket som om för att försöka visa hur mycket plats det fanns. Jag småskrattade lite.
"Inga klagomål alltså?" Han skakade på huvudet men sedan la han den på sned och såg fundersam ut. "Är det någonting?"
"Pappa Johan var ju inte snäll men får jag träffa honom igen när han blir snäll?" Det blev helt tyst i rummet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på det där. Hur ska jag säga till ett barn att han förhoppningsvis aldrig någonsin ska behöva träffa sin pappa? "Får jag träffa farmor och farfar i alla fall?" Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet. Står den där lilla delfinen av glas på skrivbordet? "Mamma?" Jag försökte samla tankarna, hur ska jag säga det här?
"Theo, din pappa kommer nog aldrig någonsin kunna bli en bra pappa, jag säger inte att han är en dålig person men han är inte en sådan person som kan bli en förälder riktigt."
"Varför kan han inte bli en bra pappa?"
"För att..." jag vet verkligen inte, sanningen är att jag inte har en aning, "jag vet faktiskt inte, han har aldrig velat bli en förälder och när vi fick reda på att vi skulle få dig så blev han vettskrämd, han ville inte men jag ville och det var därför jag flyttade." Han nickade. Jag vet inte hur mycket han förstod utav det som sades, han är bara fyra år ändå men han nickade i alla fall.
"Farmor och farfar då?"
"Det här är ingen stor stad, de kommer snart få reda på att vi är här och vill dem träffa dig så kommer dem säga till annars så vet jag inte, vill du verkligen träffa dem så kan jag försöka ringa dem." Jag hoppades innerligt på ett nej men han nickade och skrek ut ett exalterat;
"JA!!" Åh nej...
"Okej, jag letar upp deras nummer och ringer dem i morgon." Jag måste komma ifrån det här ämnet snabbt. Han hoppade upp i mitt knä och la armarna om mig i en kram.
"Tack mamma!"
"Det är så lite så."
"Du är världens bästa mamma!"
"Och du är världens bästa son," försäkrade jag, "har du borstat tänderna?"
"Men mamma, du är världens bästa, du ska inte fråga det!"
"Okej lillen, upp med dig, det börjar bli sent och långt efter läggdags, du ska borsta tänderna och byta om nu!" Han suckade och hoppade ner från sängen.
"Tandborste och pyjamas?"
"Din tandborste ligger redan i badrummet, borsta tänderna så tar jag fram pyjamasen, tandkrämen finns i skåpet ovanför spegeln och mormor har lagt en pall till dig i badrummet så att du når." Han nickade och sprang mot badrummet.

Jag tog fram Theos lilla väska och rotade igenom den på jakt efter pyjamasen. "Du är en bra mamma Elsa." Jag hoppade till och vände mig om. Mamma stod i dörröppningen.
"Tack."
"Jag hörde vad du sa till honom, om Johan och hans föräldrar." Jag vände uppmärksamheten mot väskan igen.
"Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, det var det enda som kom fram."
"Det är bra att du inte får honom att hata hans pappa."
"Johan är inte hans pappa!"
"Hur mycket du än förnekar det så är han faktiskt precis det."
"Nej det är han inte, slutdiskuterat, släpp ämnet är du snäll!" Hon tog upp händerna som för att visa att hon inte tänkte säga något mer.
"Jag har varit så orolig för dig och helt ärligt så trodde jag inte att du skulle behålla Theo." Nu börjas det.
"Hade jag inte gjort det så hade jag inte behövt flytta härifrån, det vet du lika bra som jag!"
"En liten del av mig trodde att du hade insett hur jobbigt det är att ha ett barn efter födseln att du skulle välja att adoptera bort honom."
"Ledsen att göra den delen av dig besviken men jag är inte den typen av förälder som ger iväg mitt barn på det sättet."
"Det sa jag aldrig, kan du sluta förvränga allt jag säger?"
"Jag förvränger ingenting men vi behöver inte prata om vad ni trodde jag skulle göra och ni behöver inte vara oroliga, jag klarar mig fint på egen hand, det är svårt ibland men det är bara sådant som jag får ta." Hon nickade lite. Theo sprang tillbaka in i rummet och vi släppte diskussionen på en gång. "Är tänderna borstade ordentligt nu?"
"Ja, men mamma, vart är min Batman pyjamas?"
"Hemma i tvätten, så det fick bli Iron Man istället."
"Men mamma!"
"Jag hann inte bli färdig med all tvätt innan jag åkte men jag lovar det är det första jag ser till att ta tag i när vi kommer hem och då får du ha på dig den."
"Nej, Batman!"
"Lyssna på mamma nu Theo." Eric kom in i rummet och såg sig omkring. "Huset är väldigt fint." Kommenterade han och gav mamma ett charmigt leende.
"Tack så mycket, jag är glad att du trivs här."
"Lite svårt att inte göra det när maten är den godaste jag har ätit och huset är så vackert inrett."
"Oj, tack så mycket!" Han måste ha känt spänningen i rummet. Mamma ger mig en sista blick innan hon lämnar rummet. Theo tar motvilligt på sig sin pyjamas och kryper ner i min gamla säng. Jag hade tjatat till mig en stor dubbelsäng ungefär något år innan jag blev gravid och flyttade så den var inte speciellt gammal.
"Ska vi prata i gästrummet istället?" Eric tar initiativet först och jag nickar. Vi säger godnatt till Theo och jag ger honom min vanliga kram och puss på pannan, stoppar om honom och smyger ut därifrån.
______________________________________________________________
AN: Så där, ännu en del som är lite försenad och det ber jag om ursäkt för, den här gången har jag faktiskt ingenting att skylla på. Den här delen kan vara lite tråkig men jag kände att jag måste få in Elsa lite mer i mammarollen snart igen och då blev det så här. Tack för att ni fortsätter att läsa mina små tysta ninja läsare! X

Rewind • del 46

Vi kör in på garageuppfarten till mina föräldrars hus men ingen av oss rör på sig. "Jag är rädd." Erkänner jag och Eric lägger en tröstande hand på mitt lår. Theo hade somnat i baksätet ungefär en halvtimme innan vi kom fram.
"Det kommer att gå bra ska du se, det kanske är lite stelt i början men sen så!" Jag nickade.
"Du har rätt, lite stelt och sen kommer allting gå bra!"
"Ska vi väcka Theo?"
"Snart, jag ska bara lugna ner mig själv lite först."
"Är det verkligen okej att jag följde med?"
"Skojar du? Jag hade inte ens övervägt det om du inte hade följt med!" Vi skrattade nervöst och jag drog ett djupt andetag. "Okej, det kommer inte vara så farligt, låt oss få det här överstökat och åka hem!"
"Vi ska bara spendera helgen här, det är allt, det kommer vara över snabbt." Lovade han och vi gick ur bilen. Jag väckte Theo och Eric lastade ur våra väskor från bagageluckan. Theo hade en ryggsäck med kläder och annat som han skulle behöva och jag och Eric hade varsin idrottsbag. Vi skulle ändå bara vara här sammanlagt två nätter, ingen ide att släpa massa onödigt bagage med sig!
     Medan Theo tog sin lilla tid att vakna och stiga ur bilen så såg jag på mitt barndomshem som jag hade flyttat ifrån alldeles för plötsligt. Det gula huset med vita knutar såg ut som det alltid hade gjort. Det var dock nymålat men samma gula färg som alltid. Trädgården var lite vanvårdad men det var mest jag som brukade ta hand om den när jag bodde här så jag var faktiskt inte så förvånad över det. Den lilla lekstugan snett bakom huset som matchade med samma färger, var också precis som jag minns det. Där hade jag spenderat den största delen av min barndom, i den lilla lekstugan. Pappa hade byggt den åt mig och Max och vi hade lekt i den ända tills vi tyckte att vi blev för gamla för det. Nu ångrar jag det, helst så hade jag velat leka i den för all framtid. Min lilla trygghetszon.
     Vi lät Theo knacka på dörren men så fort den öppnades så gömde han sig bakom våra ben. Framför mig stod min pappa, precis som jag minns honom men en aning äldre med gråa hårstrån i hans annars blonda hår. Den blåa ögonen kantades utav rynkor, inget annat hade förändrats.
"Elsa?" Frågade han som om han inte trodde det han såg framför sig trots att vi hade sagt att vi skulle komma idag. "Marie!" Ropade han och vände sig in mot huset. "Marie! Max! Dem är här!"
"Har dem verkligen kommit nu? Jens om du skojar med mig igen så..-" Min mamma avbröt sig när hon dök upp i ytterdörren och fick syn på oss. Precis som pappa så hade hon fått rynkor runt hennes gröna ögon men ingenting syntes i det bruna håret, men det såg mörkare ut än vanligt, hon måste ha färgat det. Min bror kom och han såg precis ut som han alltid hade gjort fast...manligare? Jag drogs genast in i en kram av pappa. Sedan turades de om att krama mig och introducera sig för Eric som skakade hand med dem allihop och hälsade.
"Vem är den här lilla killen då?" Frågade Max och gick förbi mig och Eric för att komma fram till Theo som stod och gömde sig i hörnet av hallen bakom mig. Han sa ingenting och bara stirrade på min bror.
"Theo? Ska inte du hälsa på morbror? Eller mormor och morfar?" Han kom bara närmre mig och klamrade sig fast vid mitt ben. Jag lyfte upp honom i min famn och lät honom se sig omkring först. Ta in allting.
"Hej." Fick han till slut ur sig och alla omkring såg ut som om dem smälte på plats. Mamma var den första som tog initiativet nu.
"Hejsan, kan mormor Marie få en kram?" Han nickade och la armarna om henne i en försiktig kram. Hon tog honom ifrån mig och gav honom en ordentlig kram.
"Det är morfar Jens tur nu!" Avbröt pappa till slut och höll fram sina armar. Theo såg på honom en stund och till slut sträckte han sig mot honom.
"Om vi nu hade tänkt introducera oss så, jag är din coola morbror Max!" Det fick Theo att fnissa och gå över från hans morfars armar till morbrors.

"Mamma du hade inte behövt göra allt det här." Matbordet var överfyllt med olika maträtter.
"Det är dina favoriter! Jag visste inte riktigt vad du ville ha så jag lagade alltihop!" Log hon och dukade fram ytterligare två glas. Jag, Eric och Theo fick inte göra någonting, vi skulle bara sätta oss ner och ta det lugnt. Trots våra protester så fick vi till slut bara sätta oss ner och ge upp.
"Så lasagne, grekisk sallad och hamburgare är dina favorit maträtter?" Frågade Eric roat och såg på mig med ett stort leende. Jag fick inte chansen att svara innan mamma gjorde det åt mig.
"Ända sedan hon var ett litet barn! Eller ja, grekisk sallad lades inte på listan förrän vi var på semester där när Elsa var tretton år, hon fick mig att leta upp receptet och sedan började vi äta det med jämna mellanrum!" Det förvånade mig att hon kom ihåg så mycket onödiga saker om mig. "Nu får ni välja vad ni skulle vilja äta till middag, eller kanske smaka på allt! Jag har gjort tillräckligt så det är bara att ta för sig hur mycket ni vill!" Alla slog sig ner vid bordet och vi började ta för oss utav maten. När jag tog första bettet utav lasagnen så slog det mig hur mycket jag hade saknat maten här hemma. Allting var bara...helt rätt. All uppmärksamhet hade hittills varit på Theo vilket han njöt utav. Första timmen har gått bra, nu har vi resten av helgen att se fram emot.

Rewind • del 45

Johan skulle ställas till svars i domstolen för inbrott och hot, dessutom så hade han brutit mot besöksförbudet om en månad ungefär. Jag brydde mig ärligt talat inte om vad som hände med honom eller under den rättegången så länge det innebar att han lämnade oss ifred. Dock så rekommenderade dem att vi skulle flytta och det var mest bråttom för mig och Theo. Eric hade försäkrat att han inte alls var orolig över att ännu ett inbrott skulle ske i hans lägenhet. Varken jag eller Theo ville flytta, vi trivdes i vår lägenhet och ville helst bo kvar här, alla våra minnen är samlade i vartenda litet hörn av den här lägenheten. Till slut kom vi överens med grannarna om att installera kameraövervakning i trapphuset och så fick jag och Eric larmsystem i våra lägenheter som vi själva fick sätta på och stänga av när vi går ut och kommer hem med hjälp av en liten...tja vad ska man kalla den? Jag har ingen aning om vad den heter och kallar den för låsnyckel. Eric skrattade i början åt mig varje gång jag sa det men jag hade verkligen inget annat namn för det och till slut fastnade det för honom också.

     Det har gått två månader sedan allting hände och jag har fortfarande inte kommit över chocken över att träffa honom. Om en vecka börjar jag jobba igen och Theo kommer att gå tillbaka till dagiset. Mitt och Erics förhållande har dessa två månader varit en berg- och dalbana men mestadels har det bara varit toppar och väldigt få dalar så att säga.

*Flashback*

"Elsa, lugna ner dig, larmsystemet installeras i morgon, jag är ledsen älskling men jag måste till jobbet nu!"

"Du kan inte bara lämna mig ensam hemma!"

"Du har ju Theo, du är inte ensam."

"Eric, allvarligt nu!"

"Han kommer inte tillbaka, så varför tar du inte bara och lugnar ner dig?"

"Lugna ner mig?! Pratar jag och du om samma Johan?!"

"Ja med tanke på att i var i samma rum, tillsammans, med honom så pratar vi om samma person."

"Den mannen försökte strypa mig för att slippa bli pappa istället för att ta ett vanligt samtal med mig, kommer du ihåg det? Säger det inte något?!"

"Det var dumt gjort av honom men med tanke på att han har polisen efter sig så tvekar jag på att han kommer göra om det där eller kontakta dig överhuvudtaget."

"Ring in sjuk eller något, stanna hemma med oss!"

"Elsa, om jag tar en längre semester så får inte jag min lön och när jag inte får min lön så kan jag inte betala högarna med fakturor som kommer snart! Mina klienter betalar för att träna, inte för att ha sin PT på semester!"

"Jag har fortfarande semester!"

"Du är en lärare!"

"Och?! Menar du att det inte är ett lika viktigt arbete?!"

"Jag menade det inte så, dina elever har sommarlov, alltså har du också det, mina klienter har inte det så det är annorlunda för mig."

"Gå då!"

"Jag vet, jag ska."

"Lämna oss här bara, gå du!"

"Elsa...!"

"GÅ!" Så gick han och smällde igen dörren efter sig. Jag sjönk ner på soffan. Okej, jag kan ha överreagerat men jag har känt mig förföljd sedan vi kom hem från Ibiza. Vem vet hur länge sedan det var han hittade oss och hur länge han förföljde oss? Ingen vet hur länge han planerade att komma hit och hälsa på. Hur som helst så lyckades han få in sin lilla dramatiska påhälsning och sedan dess har jag varit livrädd för att han ska dyka upp igen. 

*Slut på flashback*

Sådana där tjafs har vi haft flera gånger och jag kan nu erkänna att jag har överreagerat de flesta gångerna. Okej, kanske alla gånger. Men vi har också haft våra bra stunder och dem har varit helt underbara. 

*Flashback*

"Det är verkligen snällt av din vän, han gick ju med på att vara barnvakt utan att känna mig eller Theo."

"Åh, Micke kanske inte känner er personligen men jag har nog pratat om er så ofta att han vet mycket mer än vad du kan föreställa dig." Jag rodnade och försökte dölja det med mitt hår. Eric pratade om oss till hans vänner, hur sött är inte det?

"Theo verkade gilla honom i alla fall, det är ju det viktigaste."

"Hade inte han gillat honom så hade Micke fått sparken på en gång, utan att ens ha haft sina första minuter på jobbet." Jag skrattade för att han lät så seriös när han sa det, han hade gett sin kompis sparken ifall min son inte gillade honom, hur sött är inte det?

Vår mat kom äntligen och vi högg i så snabbt servitrisen vände ryggen till. Det jag hade beställt visade sig vara jätte gott men Eric hade överskattat sig själv och valt någonting som tydligen var alldeles för starkt för att ätas. Han ångrade sin beställning efter att ha ätit ett par få bitar av sin kyckling och det slutade med att han hällde i sig hela vinglaset och snabbt beställde ett glas med vatten. När servitrisen kom med vattnet så fick han beställa någonting annat, jag satt och fnissade åt honom eftersom jag hade förvarnat honom om hur starkt det var. Han himlade med ögonen åt mig och gav sin beställning till servitrisen som tog med tallriken med den starka kycklingrätten tillbaka till köket. Hon tog med min tallrik också för att hålla maten varm. Trots att jag protesterade eftersom jag var säker på att de hade massor med andra gäster att ta hand om så insisterade både hon och Eric tills jag gav efter. "Så, medan vi väntar på vår mat, igen så uhm, det aa...uhm.." Jag väntade på att Eric skulle avsluta sin mening men han verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. 

"Har det hänt någonting?"

"Nej nej, inte alls! Jag måste bara veta hur jag ska säga det här."

"Ta din tid." Log jag och smuttade på vinet.

"Okej så här är det, jag vill inte att du ska skrämmas bort av det här, okej? Och känn ingen press på att svara på det heller!"

"Okej? Vad är det?"

"Lova mig först att du inte kommer springa skrikandes härifrån!"

"Eric...-"

"Lova!"

"Jag lovar, vad är det?"

"Elsa jag...j-jag älskar dig." Där var det. Det var första gången han sa det och jag hamnade i total chock. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra. Den enda jag hade sagt det till var Johan och det ångrar jag mer än något annat nu. "Snälla säg någonting!" Bad han.

"Jag vet inte vad jag ska säga." Erkände jag.

"Om du inte kan säga det tillbaka så är det okej, du behöver inte, så länge du vet att jag älskar dig så behöver du inte säga någonting."

"Jag vet inte vad jag ska säga för att jag trodde jag skulle vara den första att säga det, jag hade tänkt göra det i kväll men jag visste inte hur." Erkände jag. Han tappade hakan. Jag skrattade nervöst och började pilla på mina naglar i brist på någonting annat att göra. "Jag älskar dig Eric och jag visste inte hur jag skulle säga det först, det skrämde mig att bara erkänna det för mig själv." Jag vågade inte möta hans blick. Jag vet inte vad det var med mig men jag var så otroligt nervös nu, vad skulle han svara på det sista? Jag fick mitt svar bara några sekunder efter när han lutade sig över bordet och kysste mig.

"Bra, då kommer du inte bli av med mig på ett tag till." 

*Slut på flashback*

Så ja, det hade hänt och nu är vi här. I bilen på väg till mina föräldrar. Jag är så otroligt nervös och sysselsätter mig därför med att spela på telefonen. Theo sitter i baksätet, glad över att snart äntligen få träffa mormor och morfar, han leker med de leksaker han valde att ta med sig och Eric sitter här framme med blicken på vägen och sjunger med till låtarna på radion. Då och då vänder han blicken mot mig och ler, sedan vänder han sig framåt igen och fortsätter att sjunga. Det här kan gå hur som helst, de vet att Eric kommer med oss men mina föräldrar är oförutsägbara så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

 ______________________________________________________________
AN: Det blev en ovanligt lång del men så blir det väl då jag inte har skrivit på ett tag och uppdaterat som jag borde, här är den i alla fall, enjoy och förlåt för att jag inte har uppdaterat ordentligt! X